Beskrivning
Ju mer kontroll människan får över skapelsen desto ensammare blir hon i den. Den natur som var en besjälad livsvärld förvandlas till en ansamling av resurser. Också mellan människor har klyftorna vuxit, inte minst under pandemin. Men kanske kan pandemin också bidra till en större medvetenhet om behovet av sammanhang, ömsesidighet och gemenskap med varandra och med vår planet. I detta nummer av Tidens tecken utforskar författarna den ensamhet som nu blivit en kollektiv erfarenhet.
Tidens tecken ges ut en gång per år och erbjuder ett forum där samhälleliga och existentiella teman centrala för Svenska kyrkans verksamhet, vision och identitet belyses ur olika perspektiv.